The End

Denna blogg kommer inte att uppdateras mer eftersom jag varken har tid eller tillräckligt med motiviation för att fortsätta med den. Alla recensioner kommer att ligga kvar, i alla fall just nu. Om jag ändrar mig någon gång i framtiden vet jag inte.
Om någon vill läsa mina kommande recensioner så finns de på Catahya.net ( alla recensioner skrivna av crestfallenforyears är mina ). Jag finns även på min andra blogg - annabarkpersson.blogg.se

/Anna.

Ormar och piercing av Hitomi Kanehara

Lui anses av sina kompisar vara en typisk "barbie-tjej", men när hon träffar punkkillen Ama, och flyttar in hos honom på direkten, bestämmer hon sig för att påbörja en tungklyvning samt att tatuera sig. Hennes kompisar blir smått shockade, men låter henne hållas. Hon utvidgar hålet i tungan, och väntar ivrigt på att den ska bli redo att klyvas. Under tiden börjar också den sadistiske tatueraren Shiba den ryggtatuering som Lui bestämt sig för att hon vill ha - en drake och en kirin. Hon kan inte låta bli att känna sig attraherad av Shiba, trots att han är mer än en aning galen. Det är å andra sidan Ama också. Snart dras hon dock ned i ett självdestruktivt kaos, och det verkar inte finnas några ljuspunkter alls i hennes liv.

Det minsta man kan säga om Ormar och piercing är att det är en väldigt surrealistisk berättelse. Det är svårt att få grepp om berättelsen, dels eftersom den är så kort, men också eftersom den är ganska konstig, om man nu kan använda det ordet. Boken är bra skriven, med ett talande och lättillgängligt språk, men jag har svårt att verkligen ta till mig det som händer. Berättelsen är liksom inte enbart surrealistiskt berättad, den känns också overklig. Jag kan inte hitta något verklighetsbegrepp alls i boken, trots att det finns en hel del intressanta konflikter, speciellt inom Lui själv.
Att boken är så kort, endast åttio sidor, är också lite synd. Berättelsen som berättas behöver inte mer plats att breda ut sig på, men karaktärernas utveckling skulle kunna utökas en hel del för att få lite mer djup i handlingen och för att få läsaren intresserad. Boken lyckas inte fånga mig, långt ifrån, och jag har svårt att säga att boken var bra. Intressant, välskriven och annorlunda, är den absolut, men inte bra.
Jag läste visserligen ut boken under en sittning, men med tanke på bokens sidantal så är var det ju knappast för att boken var för fantastisk för att släppa ifrån sig. Jag har väldigt svårt att betygsätta Ormar och piercing, och jag har också svårt att rekommendera den. Å andra sidan så var det ju sannerligen en annorlunda läsupplevelse, och det skulle inte vara helt otänkbart för mig att läsa en annan bok av samma författare.
Betyg: 5/10

Släktet av Guillermo Del Toro & Chuck Hogan

The Strain-trilogin I
På JFK-flyplatsen utför ett plan en perfekt landning. Sedan dör plötsligt allting. Radiokontakten med piloten försvinner, planet rör sig inte ur fläcken och det finns ingenting som avslöjar att det överhuvudtaget finns människor där inne. Att ca tvåhundra människor inte ger vare sig ljud eller rörelse ifrån sig är en omöjlighet, och varför är vartenda ett av solskydden neddragna? Man överväger först om det är en terroristattack, men drar sedan slutsatsen att det verkar otroligt när man tar sig in i planet och upptäcker att varenda passagerare sitter fridfullt död på sin plats. Istället kallas epidemilogen Ephraim Goodweather och hans team från Smittskyddsinstitutet in, och de finner fyra överlevande, men har ingen aning om vad massdöden på planet kan ha berott på. De överlevande sätts i karantän och de döda kropparna forslas till bårhus för obduktion. Men dem farsot som har tyckts drabba alla flygpassagerarna är ingen vanlig sjukdom, utan ett virus som går under namnet vampyrism. Och det finns en anledningen till att denna farsot förts till Manhattan och snabbt börjar förslava dess befolkning - världen ska läggas vid vampyrernas fötter, och det snabbt.

När jag satte mig med Släktet första gången tänkte jag läsa ett par kapitel. Jag läste närapå halva boken.
Redan från första sidan så bygger författarna upp en härligt, underbar förväntan och stämmning som gör att man hela tiden vill veta vad som händer på nästa sida, och nästa, och nästa. Allting är träffsäkert beskrivet och detaljrikt utan at kännas fragmenterat och dröjande.
Men när man väl tagit sig förbi den fantastiska och stämningsfulla inledningen blir jag faktiskt aning besviken. Författarna har omsorgsfullt byggt om sin inledning och lyckas greppa mig i berättelsen direkt, men sedan, när man väl är fast, så känns det som om de helt enkelt har lagt mindre krut när handlingen väl kommer igång och man vet vad det hela handlar om. Missförstå mig rätt - det är absolut ingen dåligt alls med handlingen i Släktet, tvärtom, men efter en sådan perfekt upptakt känns det trist när resten av historien liksom slätas ut.
Men det hela känns väldigt trovärdigt - Del Toro & Hogan är på det klara med exakt hur deras vampyrer ser ut och fungerar, vilket resulterar i en övernaturlig biolgilektion och väl genomförda actionscener. Det känns som om de har full koll på vad de gör genom hela boken, och inga underliga trådar som inte verkar hänga samman någonstans dyker upp. Med detta menas absolut inte att boken saknar överraskningar, för det gör den sannerligen inte. Men Släktet lyckas vara både spännande och oförutsägbar på ett välordnat sätt, om nu det är riktigt rätt ord. Hela berättelsen är lite som en blandning av Bram Stoker's Dracula (fast modern), Ken Follet och Stephen King. Vampyrerna i denna trilogi är inga aristokratiska, förföriska skönheter utan smutsiga monster, desperata av blodtörst.
När det gäller just biologidelen finns det vissa saker som känns lite för mycket Blade, men för övrigt har jag ingenting negativt att säga om denna bok. Ställ tillbaka Twilight i bokhyllan, och påbörja Del Toros och Hogans vampyrserie istället.
Betyg: 9/10

Angel av Cliff McNish

Freya Harrison kan se änglar. Hon hoppas desperat på arr sjäv bli en, och hennes besatthet leder snart rakt in i galenskap. Hon försöker kasta sig ut ifrån höga höjder med armarna vilt flaxande i försök att flyga, hon ser dem hela tiden runt omkring henne och hon vägrar att äta då änglar inte behöver mänsklig näring.
När Freya är fjorton år gammal har hon återigen börjat skolan, numera friskförklarad och redo för världen. Hon har fått nya vänner - den populära Amy Carr och hennes tjejkompisar, och det är ett gäng många skulle dö för att få vara en del av.
Men så börjar en ny tjej på Ashcroft High - Stephanie Rice, som redan från första stund blir klassad som en knäppskalle, en utstött. Stephanie tror helhjärtat på änglar, och är övertygad om att hennes skyddsängel Nadiel ständigt vakar över henne, åsikter som hon inte håller tyst om kring sina nya klasskompisar - bland dessa Amy Carr som är förtjust över sin nya hackkyckling. Freya kan inte låta bli att känna medlidande med Stephanie, men hon kan inte låta sig själv återvända till sin ängelfrensi. Men det kanske inte är så lätt att undvika - hon upptäcker snart att en stor, skräckinjagande svart ängel förföljer henne.

Medan jag läste Angel tyckte jag att det var en väldigt bra bok, men såhär i efterhand, när jag tänker tillbaka på den, så känns den inte alls lika speciell eller intressant.
Det är en fin liten berättelse, och mestadels väldigt sorglig. Det där lite speciella som finns i vissa böcker var svagt närvarandra i första halvan, medan resten av boken snarare utvecklades till någon slags halvmaskerad fabel. När man läst ut boken så dröjer sig en trist eftersmak av moralkaka kvar.
Boken är väldigt bra skriven alltigenom, och som sagt så är det en nästan bitterljuv berättelse. Freya och Stephanie är utvecklade och tydliga karaktärer, medan de andra känns förutsägbara och nästan lite tråkiga. Det finns en överraskande del i boken, men annars så är det mesta rätt förutsägbart och det finns en hel del potential som går till spillo.

Som sammanfattning är Angel inte direkt en besvikelse, men den skulle ha kunnat varit mycket mer och därmed ganska tankeväckande och rentav vacker. Som den är just nu kan jag inte säga att jag ogillade den, för det gjorde jag och jag tyckte om att läsa den, men jag kan inte låta bli att hänga upp mig på allt som skulle kunna förbättras och finslipas.
Betyg: 6/10

Burnt Offerings av Laurell K. Hamilton

Anita Blake VII
Anita Blake, vampyrjägare, zombieåkallare och monsterexpert, har slutligen valt Jean-Claude, stadens vampyrmästare, över varulvskungen Richard och den brytning som detta orsakade mellan henne och varulven förbättras ju knappast av att hon, Jean-Claude och Richards är sammanbundna med hjälp av magi och blod, så länge de lever. Richard är för tillfället ute ur staden i studier, när vampyrernas allsmäktiga och skrämmande Råd dyker upp i staden. De är där för att straffa Jean-Claude för ett mord som Anita begick på eget bevåg, men som de tror att Jean-Claude själv genomförde. Bland dem finns Asher, Jean-Claudes forne kompanjon, som numera hyser ett brinnande hat för honom. Samtidigt har Anita också insett vad flockskyldigheter bland lykantroperna betyder och hon finner sig nu som beskyddare och någon sorts ledare åt både varulvarna och varleoparderna, och detta innebär en hel del ansvar och är inte alltid helt enkelt.

En handbok i ämnet om hur man kan gömma så mycket vapen som möjligt under en festklänning känns väldigt överflödig då det räcker med att läsa en Anita Blake-bok för att få svar på eventuella funderingar. Ett flertal meningar går åt varje gång Anita ska byta kläder, för det mesta då till något snofsigare, enbart för att beskriva exakt vart och hur hon placerar sina vapen. Det blir aningen tröttsamt i längden, faktiskt.
Jag tycker faktiskt att actionscenerna i denna bok har förbättrats en hel del ifrån en del av de föregående. De känns aningen mer originella och fantasifulla, och mer spännande. Annars känns det ibland som om varje scen går ut på att Anita ska få använda sina, alldeles för välomnämnda, vapen och sin skarpa tunga så mycket som möjligt, men den känslan får jag inte i denna bok.

Det känns lite löjligt att Anita, som i början av serien var en die hard-monsterhatare som dödade så snabbt och lätt som hon någonsin kunde, numera dejtar en vampyr och är ledare/beskyddare över två lykantropflockar. Självklart skedde ju inte detta mitt i ett kapitel, utan har byggt upp under en längre tid, men samtidigt så saknar jag lite "enkelheten" som fanns i de första böckerna. Just nu är allt så otroligt ihopsnärjt och komplicerat.
Men för att återgå till det positiva - det är emellanåt väldigt svårt att lägga den ifrån sig, och, som jag sagt förrut, så kan Hamilton verkligen konsten att knyta ihop en ganska spretig handlingen väldigt prydligt och tillfredsställande. Anita Blake är fortfarande läsvärt, trots vissa upprepningar.
Betyg: 6/10
Andra böcker av Laurell K. Hamilton:
- Guilty Pleasures - The Laughing Corpse - Circus of the Damned - The Lunatic Café - Bloody Bones - The Killing Dance - A Kiss of Shadows -

The Roar av Emma Clayton

I en avlägsen framtid har två tredjedelar av världen spärrats av med en gigantisk Mur, för att skydda mänskligheten ifrån djuren som fyrtiotre år tidigare insjuknade i något rabiesliknande. Detta benämdes Djurpesten och för att skydda mänskligheten så besprutades hela världen, förutom den tredjedel som befann sig bakom muren, med gift som ödelade allt.
Mika bor i ett London som består av två nivåer - den högsta, gyllene nivån där alla rika bor som i ett sagoslott medan resten bor under dem i en grå betongvärld utan himmel men fylld med flodvatten och sjukdom. Mika har varit djupt deprimerad ända sedan hans tvillingsyster Ellie försvann. Hans föräldrar och alla omkring honom påstår att hon är död, men han vet att hon lever men är långt borta. Och det enda sättet för honom att hitta henne är att ta reda på sanningen om hela deras värld och allt de tror på. Men för att ta reda på sanningen måste han delta i ett ödesdigert spel som framtagits i ett väldigt olycksbådande syfte, och ingen annan än Mika verkar ana någonting alls.

Imponerande, välskrivet och väldigt spännande. Det är nog ord som passar bäst att beskriva Emma Claytons debutroman med, trots att man får läsa ett par kapitel innan boken verkligen griper tag i en. Jag älskar den värld som Clayton skapat och beskriver så väl, i all sin hemska gråhet.
Mycket i The Roar känns svagt bekant ifrån andra science fiction-böcker, men Clayton har ändå gjort någonting annorlunda och lyckas få in spänning i princip överallt i handlingen, trots att den inte är allför actionladdad. Det mest negativa med boken är att det som sagt tar ett litet tag innan man är inne i berättelsen, men det är egentligen också det enda riktigt dåliga jag kan komma på. Och den något sega inledningen är faktiskt värd att ta sig igenom eftersom resten av boken är riktigt angenäm att läsa. Den har en utpräglad och genomtänkt konflikt och handlingen följer en jämn och bra rytm.
Slutet är passande, men väldigt otillfredsställande och jag hoppas verkligen på att en efterföljare dyker upp inom kort.
Betyg: 6,5/10

Angelic Avenger av Kaye Chambers

Angelic Avenger I
Efter att Arabella Morrisons fästman tömt hennes bankkonto och rest på deras planerade smekmånad med en annan kvinna hoppade hon ifrån en bro och tog livet av sig. Detta var knappast populärt bland ärkeänglarna då hon störde deras välordnande ödesplanering. Så istället för en enkel biljett till helvetet så jobbar hon numera för dem, som en så kallad lieman. Hon samlar ing själar och ser till att de får sin dom innför ärkeänglarna. Allt för att tvätta synd ifrån sin egen, trots att hon inte tvivlar på att hon ändå kommer att hamna i helvetet.
Sedan hjälper hon en ung, halvmänsklig kvinna som inte har en aning om sitt gudomliga blod och dennes band att skaffa skivkontrakt och efter det så dras hon in i den ena händelsen efter den andra. Och så har hon ju också kommit lite för nära halvängeln Grey Devereau i sina försök att sköta sitt jobb, och det skulle väl inte störa henne så mycket om det nu enbart var en kort romans han ville ha. Vem sade att vara död är lugnare än att vara vid liv?

Angelic Avenger skulle ha framstått som en ganska tråkig, en-i-mängden urbanfantasy-bok om det inte varit för ärkeänglarna och Arabellas liv som levande död själsamlare. En ytterligare positiv detalj är att jag inte lyckas hitta en enda vampyr i boken.
Jag hade dock hoppats mer på den, det erkänner jag. Handlingen känns väldigt tunn på flera ställen och lite känns som om det helt enklet har hittats på i sista sekunden för att få ihop hela berättelsen och för att den ska bli längre. Boken är inte speciellt lång, och jag skulle nog ha stört mig mer på dessa lite sämre scener om det pågått i en hundra-tvåhundra sidor till.

Men boken var väldigt underhållande, och jag sträcktläste i princip hela. Den var väldigt lätt att komma in i och minst lika lättläst med ett bra och flytande språk. Nu skulle jag ju kunna skylla detta på min svaghet för övernaturliga romaner där karaktärer och liknande ifrån diverse världsreligioner figurerar, men nej, jag säger nog hellre att boken faktiskt är bra. Att det är omöjligt att sluta läsa den är ett bra betyg på en bok och jag skulle gärna kunna läsa den upprepade gånger trots en del fel och brister. Förhoppningsvis kommer nästa bok i serien att vara lite mer polerad. Trots allt är den mycket trevlig och bra läsning, och det är ju egentligen det som är huvudsaken.
Betyg: 7,5/10

Svara med boktitlar

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
Allt för min syster

Beskriv dig själv
Biten

Hur mår du?
Det finns bara en av mig

Beskriv stället du bor på
The Blade Itself

Vart skulle du vilja resa?
Ökensafarin

Beskriv din bästa vän
Ängelns Lek

Vilken är din favoritfärg?
Under din hud

Hurdant väder är det just nu?
Molly Moon stannar tiden

Vilken är din favoritårstid?
Marked

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Best Served Cold

Vad betyder livet för dig?
Wicked Lovely

Hurdant är ditt parförhållande?
Sagor från Midgård

Vad är du rädd för?
The Silver Wolf

Dagens aforism
Samtal med Vampyren

Vilket råd skulle du vilja ge?
Den Sista Människan

Hur skulle du vilja dö?
Once Upon a Nightwish

Ditt motto
I Häxjaktens Skugga

Tagen härifrån

The Midwinter Watch av John Gordon

Det lilla samhället Lott's Bend är isoleradt på grund av mängder med snö. Bland annat kan inga råvaror och liknande föras till dit, och det förväntas bli en lite torftigare jul än vanligt. Men de tre vännerna Jack, Sophie och Simon ser en dag ett tåg på det gamla järnvägsspåret, trots att det borde vara omöjligt. De upptäcker en man som de är säkra på har stigit av tåget, fastän han själv påstår att hans bil har lagt av och att han gått en bra bit genom skogen för att komma till Lott's Bend.
För hundra år sedan så skapade Silas Heron, en byinvånare, en förunderlig klocka som han kallade Järnvägsklockan. Den stals ifrån honom, men nu har innehavaren av klockan bestämt sig för att i stället hitta Silas Heron's riktiga mästerverk - Midvinterklockan, för vars existens det inte finns några bevis förutom Silas Herons egna anteckningar och klotter. Jack, Sophie och Simon bestämmer sig för att ta reda på hur allting - klockorna, tågen och främlingen - hänger samman, och dras oundvikligen in i dessa händelser.

Min första tanke efter att jag läst ut boken var att den kändes smått rörig. Det känns som om man inte hinner få någon riktig rätsida på boken innan den tar slut, och det är synd för att det skulle nog kunna bli ganska bra om det hade blivit lite mer plats över för utveckling, och inte bara ren handling. Med detta menar jag inte att boken är dålig, men jag har svårt att hinna få något intryck av den alls innan den plötsligt är över.
Men jag gillar verkligen att handlingen är formad runt två väldigt ovanliga klockor - lite steampunk mitt i en vintersaga. Jag tycker dock att författaren reder ut det här med hur klockorna fungerar lite vagt och det skulle jag inte ha något emot om det skulle ha fördjupats en del.

I grund och botten skulle man kunna se The Midwinter Watch om ytterligare en berättelse om hjältemodiga barn som tillsammans med en klok vuxen räddar dagen, eller i det här fallet, julfesten. Men Gordon har lagt till en hel del annat intressant, som till exempel klockorna, och resultatet blir inte så klassiskt som man kan vänta sig. Det är långt ifrån en fantastisk bok, och ingenting som inbjuder mig till att också läsa hans andra böcker, men, ja, det duger ju.
Betyg: 5/10

The Meaning of Night av Michael Cox

A Confession
Edward Glyver är en man som har det relativt gott ställt i livet - han är ett föga ansträngande men välbetalt jobb, en bostad mitt i London och spenderar tiden med hjälp av litteratur, sin boksamling och fotografi. Men Edward är egentligen inte den han utger sig för att vara, och under hans välpolerade yta döljs en mörk besatthet och ett brinnande hat. Objektet för dessa dunkla känslor är mr Phoebeus Daunt, en gammal skolkamrat och numera en välkänd författare. Men Daunt har fått allting i livet, utan att överhuvudtaget behöva anstränga sig, fått allting det som rättmätligen tillhör Edward. Men denne har dedikerat sitt liv till att ta reda på hela sanningen, samt bevisa den. Bland Londons regn och dimma söker han desperat efter medel för att bringa sin ständige rival till sitt fall. Men hans uppgift försvåras när han faller huvudstupa ner i en obotlig och konsumerande kärlek för den vackra, men ack så kyliga Emily Carteret.

Denna bok skrevs av Cox 2006, men skulle språkmässigt lika gärna kunna vara skriven den tid den utspelas - alltså i mitten av 1800-talet. Här porträtteras samma mörka och övertagande besatthet som i Patrick Süskind's Parfymen; Berättelsen om en mördare en del av den mystik och bokkärlek som Carlos Ruiz Zafón beskriver på ett sådant fantastiskt sätt samt det smått omständliga men poetiska språk som, enligt min åsikt, utmärker artonhundratalslitteratur.

The Meaning of Night är en omständlig och långdragen men samtidigt underligt medryckande berättelse. Edward Glyver är allt som ofta en person det är svårt att känna sympati med på grund av hans underliga övertygelser och ofta envisa ståndpunkter, men ändå så fastnar man för hans resa genom livet, mot sitt livsmål. Det är en speciell bok som omväxlande tråkar ut mig och som omväxlande verkligen lyckas fånga min fulla uppmärksamhet. En hel del skulle kunna kortas ner och tas bort, enbart för att förenkla och förbättra läsupplevelsen, men det finns faktiskt en hel del charm i de långa och till synes stillastående partierna. Det är absolut ingen bok att sträckläsa, men definitivt läsvärd.
Betyg: 7/10